Karl Gustaf af Leopold
Jag såg sefiren flyktigt sträfva
att blotta — där en cyprisk fot,
där — någon yppig ledamot,
och hennes tunna mantel bäfva
för de förmätna fläktars hot.
•
Men om, förföriskt sköna kvinna,
du dig i sömnens armar ter
förtjusande som en gudinna,
hur mycket är du det ej mer,
när dina mörka ögon brinna
med samma glans, som dagen ger?
Ja, när, i det du ljufligt ler,
jag ser dig mig till mötes träda,
så tycks mig, att jag våren ser,
som kommer att naturen gläda.
Vid skymten af din lätta dräkt,
vid fladdrandet utaf din slöja,
jag tror mig känna vingens fläkt
af dufvorna, som draga Fröja.
Och skulle då mitt ödes skick
ett kval uti min barm fördölja,
så sjunker det, likt hafvets bölja,
för lugnet och för solens blick.
•
När dagens vagn har sänkt sig neder,
och väktarns rop och nattens bloss
i vänners lag församlat oss
omkring det bord, du oss bereder;
och när, vid klangen af de glas,
74
