Karl Gustaf af Leopold
Den dröm? — Semir, ja, du är kvinna.
Ve, ve det oerfarna bröst,
som hoppas sina dagars tröst
uti en skönhets armar finna!
Nej, det skall kväljas, skall förbrinna,
skall under yran af sin brand
kanhända drömma om att hinna
lycksalighetens sökta strand.
Men denna drömmen skall försvinna,
som skuggan flyr vid dagens rand,
och dessa blomsterband sig byta
i faseliga afgrundsband,
på hvilka ångerns tårar flyta
och ingen makt skall kunna bryta.
•
Väl, — det var jag, som var så säll,
som dig så hel, så ensam ägde,
med hvilken skuggan af ett tjäll
monarkens lycka öfvervägde,
för hvilken ingen hemlighet
i ditt förtjusta hjärta bodde,
och på hvars vink det blott berodde
att höjden af lycksalighet
i dina öppna armar finna!
Jag, med hvars ömhet, hvars försvar
förtalet dig en seger var,
och som hvars blotta älskarinna
du ville sluta dina dar!
Ja, det var jag, som såg min lycka
så nära skörden af sin höst,
som på mitt knä, intill mitt bröst
Semir med ömhet skulle trycka,
de banden dristigt sönderrycka,
76
