Karl Gustaf af Leopold
hvars sluga blick, hvars blida röst,
hvars vetenskap att kyssar dela,
hvars mörka hår, som kring dess bröst
i ordningslösa lockar spela,
er lofva skadestånd och tröst
i frukterna af hennes höst
för blommor af dess vår, som fela.
•
Hit — äfven hit till hennes fot
skall er en lömsk rival förfölja,
skall tagas med en fröjd emot,
som ingen konst skall kunna dölja.
När solen högst på fästet är,
när solen ner i böljan skrider,
på alla stunder, alla tider
I skolen finna honom där.
Men själfve, tände af begär,
I skolen dagar där förnöta,
och ingen, ingen blick ändå
af det förtjusta löje få,
hvarmed hon flyr att honom möta,
hvarmed hon följer, när han går,
hans stolta och förnöjda spår.
I skolen fåfängt er beklaga,
till tårar fåfängt tillflykt taga.
Hon skall er trycka till sitt bröst,
dess tunga, öfvad att bedraga,
skall stamma fram ett ljud af tröst,
men med ett öga, med en röst,
som vittnar, att det är en saga.
Ve er, som släpen hennes band,
när hennes ögonkast ibland
80
