Karl Gustaf af Leopold
Våldet har närt sig af Belgiens märg,
fåfängt försvaradt af flödande dammar;
Schweizerland inom dess trotsande berg
blöder — och flammar.
Tyskland, likt hafvet i stormarnes stund,
svallar och kringvräker sunken och bärgad;
Latien står, likt en vanhelgad lund,
skymfad och härjad.
Världsrymdens stora förfärande kropp
darrar från Nubiens öknar till polen;
hämndgudens åskor i östern gå opp,
icke mer solen.
Höljd under frihetens blodstänkta dok,
villan sitt gift bland nationerna sprider;
märkta med Natt stå i världsödets bok
kommande tider.
Gudar! Hvad lott för en framtid af er
är då bestämd öfver folkslagen vorden?
Skola då lagplikt och samfund ej mer
finnas på jorden?
Skall af förtjänster, af vishet och mod
fåfängt mot stormens förstörelser kämpas?
Eldsmassan hvälfva sin tändande flod,
utan att dämpas?
Skola vi lämna blott armod och brott,
villande läror, dem bifallet kröner,
blodade fält, brända tempel och slott
åt våra söner?
94
