Hoppa till innehållet

Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
TRULS.

Ja Juncker, jag har fuller länge warit rädder för det, om I gier mig kiött, hör ni, så måste I ock gie mig bröd, en god bond-Gård kiära Juncker, Ingri har fuller förtient det af Er och mera ändå och jag med, det wet ni wäl, Juncker. (Til Sara.) Kiära wälborna Jungfru, efter ni skall bli min Junckers Fru som jag märcker, så war nu så Nådig och lägg ett godt ord til för Ingri och för mig, hon är en så tienstachtig Piga, wet ni, Ja Juncker kan intet neka det, tror jag.

SARA.

Om I intet tar det illa up min kiära Juncker, så ber jag rätt mycke för Truls.

TRULS.

Än för Ingri då, wälborna Jungfru.

SARA.

För bägges, kiära Juncker hielp dem.

JUNK. TORBIÖRN.

Hör Truls, på min tilkommande Frus ödmiuka begiäran, så skiäncker jag dig och dina efterkommande mitt goda Frälsehemman Tiertomta, med alla des ägor och härligheter.

TRULS.

Mycken tack k. Juncker, mycken tack wälborna Jungfru.

LASSE (Ser på Måns, giör grimacer.)

Stackars löpare Måns, har du nu mist din Fästmö, fy gråt intet din fleper, du kan få dussintals igen, som äro dig lika trogna som denna war.

MÅNS

Nej det är fuller du Monser Fransos, som har fådt en alns lång näsa nu, du mente du hade Mamosell Sara så wist på nätet, som tiggaren tar lusen, à la mode Paris ma foi, men west du hwad, mig tyckes at du och jag stå här, som fattiga stackare, alla bli gifta och wi intet, hwad säger du Lasse, sku intet wi begge gifta oss tilsammans med, för sällskap och ro skull.