Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
FRÖKEN SOPHIA.

Men om det så wore min lilla söta Fru!

FRU LOTTA.

Å! hennes tienarinna, min skiöna Fröken, hennes Bror har utan twifwel lärdt henne desse hiert-brytande namnen; men utan skiemt, min kiäraste Fiken, det skulle giöra mig hierteligen ondt, om din Bror wille besöka mig på den foten.

FRÖKEN SOPHIA.

Men hwarföre så det, kiäre du, du kiänner ju hans familie, at den är en ibland de äldsta och bästa i hela Swerige, du west också des wälmåga, och fast han är min Bror, så kan jag likwäl säga at hans Person är intet obehagelig, hans wäsende är hwarcken flycktigt eller trumpet, och om jag ej wiste at han hade ett så fromt och redligt sinne, som någon i werlden, så wore jag owärdig din wänskap om jag i minsta måtton talte för honom.

FRU LOTTA.

Jag wore och owärdig din wänskap, min Engel om jag icke trodde hwart ord som du säger, men jag är så ledsen wid at blifwa så förfölgd och plågad, som jag en tid bort åt warit af friare, at blotta namnet af dem kommer mig at rysa. Det är en underlig sak, at så snart ett Fruntimmer, hon må wara ung eller gammal, lika mycket, blifwer äncka, och ropas ut för at wara rik, då skall weta, där blir ett rännande i Staden, där finnes knapt någon karl så owärdig, som icke tror sig fritt kunna wåga til at anmäla sig hos henne, alla ställa sig an, som wore det endast hennes deijeliga Person, kan tro, som de fika efter, ja de swärja så, at man kan hisna däråt, det de om hon hade