Min nådiga Fru, hans skiämt går ut på mig, jag har den förtient, och han säger rena sanningen under sitt löije; Jag har intet kunnat döllja mina hiertans tanckar, jag har bekiändt för honom det jag aldrig sedt något så fullkomligt som Er Person, och han har hört både min förundran och harm, då han berättade sig hafwa den lyckan at wara älskad af Er.
Hwad Grefwe törs I?
Ej hwad är det mer, I är ett förnämt Fruentimmer, jag är ej af ringare härkomst. I är rik, jag är förmögen, I är Encka, jag är ungkarl, I är 19. år gammal, Jag har just fylt mina Fyra å tiugu, I är skiön, jag är angenäm. (Wänder sig til Spegelen och beser sig sielf samt lagar sin toupet til rätta.) wi äro skapade för hwarandra, wi älska hwarandra, hwarföre skall alt sådant hållas hemligt?
Giör Er intet så säker Grefwe Hurtig, Fruentimmer är föränderligt, och om det så wore at jag hade någon god tancka för Er, will jag intet at det just skall blåsas ut heller, jag älskar tystlåtenhet.
Ei min Fru, hwad nämde I der; tystlåtenhet, fy hwad för osmakelig ragoût giör den och kiärlek tilhopa.
Fru Lotta, I kommer intet ihog at Grefwen lärer wara nyss kommen från Frankriket, där har han lärdt at förställa sig som wore han kiär, samt at sökia Fruentimmers
