Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
JUNK. TORBIÖRN.

Litet bröd til, min Fru, så kan I pläga Era Giäster med sånge-tractamenter, men ni ska weta at på Stollebo har jag godt wattn, å ni ska få wattn där, min san, så det skall stå öfwer bägge öronen på Er. (Röker alt fort och talar, spottar och snyter sig på golfwet samt torckar näsa och mun med råckskiörtet.)

SARA. (För sig sielf.)

Åh! din otäcka; (Til Junkern.) men I sade Juncker at i will wara kort i Ert ärende, jag har ännu icke hört ett ord däraf.

JUNK. TORBIÖRN.

Wass mänken, det är sant, (Slänger tobaks-pipan från sig på bordet.) ni skall weta min Fru jag kommer rent ut at fria til Er, Er Far, Ammiralen täncker jag the kalla honom, har redan gifwit mig ja, och nu will jag endast weta när wi sku hålla bröllop, och få resa i kiärlighet neder åt landet igen.

SARA, Men I måste hafwa mitt ja också Juncker, I wet jag är en ung äncka, och råder om mig sielf.

JUNK. TORBIÖRN.

Trå wali mej är icke det sant, nu har jag grymmeligen förplumpat mig, det kan fuller så wara, det wälborna Frun, men jag mente, at när Er Far sagt ja, skulle I intet willja giöra honom emot. (Tager up sin pipa igen, och börjar at röka och spotta som förr.)

SARA.

Jag måste fuller wara en lydig dotter, wet jag, men Juncker, I sade, I will föra mig neder åt landet, straxt efter brölloppet.