Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
JUNK. TORBIÖRN.

Ja, hwad elljest i Raggens namn, til Stollebo menar jag, hwar kan Ni wara bättre?

SARA.

Här i Stockholm, Juncker, jag will ock börja som jag ämnar hålla ut, tror I at om jag tager Er til man, mitt upsåt är at blifwa begrafwen på landet ibland Era Öhldrickare, nei Juncker, i Stockholm måste wi blifwa där skola wi roa oss, dageligen hafwa Sällskap, dantz och musique, snart fara hit och snart dit, sku wi icke så min lilla wän? (Klappar honom på kindbenet.)

JUNK. TORBIÖRN.

(Stiger hastigt up och kastar pipan på golfwet.)

Fru smek intet mej, jag håller intet af sådant aperi, det blir ändå intet af, med mig skall ni resa neder til Stollebo, där ha warit så goda Fruer förr där, som I kan tro, bli qwar i Stockholm sade I! ja då wore Torbiörn klok, min san, nej Fru, Ett ord så godt som hundrade, säg antingen ja, och lofwen at willja straxt resa här ifrån, eller säg nej, och då skall I få bli qwar i Stockholm, til dess måssan wäxer på Er, för Juncker Torbiörn.

SARA. (För sig sielf.)

Jag måste intet aldeles ge honom korgen, eller förr än jag wet min Frus willja, fast än jag wäl kan gissa den förut. (Til Junckren.) Men Juncker I måste intet wara så hastig, Rom bygdes intet på en dag wet I, lät mig få liten tid at betäncka mig, om det är möijeligt och menniskligt at jag allenast kan bringa mitt sinne til at tycka om landt-lefwerne, så will jag intet sända så wacker ungkarl som I är, onögd från mig.