kan intet just minnas alt, men det mins jag at han rökte tobak, orenade mitt rum, och bar sig åt just som ett Swin.
Gaf Sara honom då korgen?
Nei hon torde intet giöra det eller utan min befallning, hon begiärade tid til betänckande, och gaf honom något litet hopp, i morgon skall han få swar.
Det är wäl, det är wäl, hwad swar will du då gifwa honom, min Lotta?
At han må gå och hänga up sig sielf, om han will, den besten.
Men han är en Riker man, min Dotter!
Ja jag tror, wi hörde fuller det, han tog ut sin Jordbok, och wille änteligen Sara skulle se efter by och bonde, och alla Ränte-Perzedlar, som han sade.
Det är wäl, det är wäl; men min Lotta, dåliga hästar kommer man ock til byte med.
Men skinkmärrar, Gu-Far, duga til intet annat än at skiäncka en kula åt, och sedan til warge-mat.
Men utan skiämt, Far, jag hoppas, det war allenast at roa Er, at I sände en sådan Fåne til mig?
