Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

sällskap, wid andra omständigheter, skulle jag hafwa ansedt detta för en obeskriflig lycka, men nu kan jag intet annat än fruckta at mig dymedelst förebodas den största förlust som jag någonsin kan lida, och som är oersättelig - - - Fru Lottas Fader är kommen til Staden, hwickens samtycke, endast felades at giöra min Consin lyckelig, min Cousin har ock sagt mig at Fru Lotta äfwen befalt honom at i afton infinna sig hos henne, samt at hon förlåtit honom de fehl som han kunde hafwa begått. Hwad bör jag sluta af alt detta? annat än at Fru Lotta utsedt denna afton til at ewigt gifwa sig i min Cousins wåld, och at jag endast kommer at wara där til ett bedröfligt witne, men hwad will jag giöra, jag kan intet wara ond på Grefwe Hurtig, han har giordt sitt bästa at winna den ädlaste skatt i hela werlden, jag har ej heller ordsak at klaga på Fru Lotta, hennes wal war giordt för än hon mig någonsin kiände, jag kan ej heller säga at hon gifwit mig den aldraminsta anledning at hoppas det hon wille eller kunde behierta min trogna kiärlek; Jag will önska dem begge lycka, och med tålamod uptaga mitt oblida öde, samt om möijeligit är tilse at denne kiärleks swaghet som på så kort tid, så godt som aldeles betagit mig all sinnets roo och alt nöije, må också blifwa den sista. Men här kommer den goda gamla Ammiralen, där sir wi ännu en öfwerlefwa af wår gamla Swenska ärlighet, du redlige kiäcke Gubbe, huru lyckelig wore jag, om jag finge kalla dig Swärfar.