Sida:Swenska Sprätthöken-1740.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

å kan jag ej neka at det ju torde hafwa blifwit ett halsbrytande arbete utaf oss emillan, ty wi woro den tiden en hop unga raska drängar på Flottan, som wid slika tilfällen ej förstådt skiämt, men tro mig, Baron Stadig, Er Fars avancemente glädde mig, och jag war den första som nprichtigt önskade honom därtil lycka, ty wi giorde bägges hwarannan den rättwisan, at tilstå det wi i bravoure och siö-manskap woro lika, så at min avantage fram för honom, endast bestod i en några månaders äldre Scoutbynachts fullmacht, men deremot hade han den förmån för mig, at hans Förfäder många hundrade år giordt Riket stora tienster, och klädt många blodiga skiortor; deras meriter tyckte jag at de borde komma Er Far til nytta, när han sielf så berömmeligen trädde i deras fotspår, och därjemte skillnaden i wåra förtienster ei kunde säijas wara särdeles stor. Han hade sedan den olyckan stackars man, at det högra benet blef honom afskutit i samma Siö-bataille, uti hwilcken min redliga wän Gref Claes Hurtig blef slagen, hwaruppå han lemnade Flottan, och så ifrån den ena tiensten til den andra, blef omsider Gouverneur i Norrlanden, uti hwilcken beställning han dog. I förlorade mycket Baron Stadig igenom en sådan Faders död, men så war I derjemte så lyckelig, at I några år efter, fick en Styffar, den redlige General Major Gladlynt, uti hwilcken jag tror at I intet saknade Er goda Far.

BARON STADIG.

Åh nej, Herr Ammiral, min kiötzliga Far hade aldrig kunnat wisa mer kiärlek och ömhet för mig, eller taga mer omsorg om mig och min upfostran, än han, jag skall ock wörda hans döda mull så länge jag lefwer.