fullkombligheter så intogo mitt hierta, at I sedermera enwåldigt ägt alla mina tanckar, och at I warit all min längtans ädlaste och endaste måhl, iag wiste ei då at min Cousin Grefwe Hurtig war i lika tilstånd med mig, han har sagt mig sådant först i dag, men ach han förtälde mig tillika den lyckan han hade, at I, min skiöna Fru ei war honom ogunstig. När jag för några timar sedan, hade den ähran at tillika med honom giöra hos Er min upwachtning, bekräftade Er wackra mun, min Cousins lycka, och betog tillika mig alt hopp om min.
Sedermera är denna för min Cousin bedröflige händelsen emellan kommen, som tyckes hafwa ändrat Ert sinne, och hotar honom med förlust af en sällhet, som han borde skatta för den aldrastörsta i hela werlden, jag wore en Skrymtare om jag ei tilstode, at hwad som således händt, mig ingalunda bedröfwar, men så wille jag ei profitera af min Cousins olycka, så länge något hopp wore, at den samma kunde afböijas, ja jag hafwer äfwen trodt min skyldighet fordra, at, så mycket möijeligit wore, därtil contribuera, i detta upsåt min skiönaste Fru, och intet til at förtörna Er, har jag welat hos Er intercedera för min olyckelige Cousin, I har afslagit min bön, Ert fattade beslut emot honom är oföränderligit, I har förklarat alt förebedjande onödigt och fåfängt. Jag har således intet at reprochera mig sielf, ja fast emot mig sielf min egen kiärlek, ja min egen lycksalighet hafwa sökt, i anseende til min Cousin, fullgiöra alt hwad både wårt skyldskaps band, samt forna wänskap kunnat af mig fordra. Men (Faller åter på ett knä.) min skiönaste Fru, lät intet Er wrede emot min Cousin sträcka sig längre än til honom, har han ei wetat at sätta rätta wärde på det ädla hierta, som han war så när til
