som han i händer hafwer; säge tå först ägaren therom til, eller, ther han ej när är, gifwe thet Rätten eller Konungens Befalningshafwande tilkänna, och sätte panten ej högre ut, eller med andra wilkor, än then hos honom häftar före, eller böte en siette del af pantens wärde, och skadan åter. Nekar någor emot bättre wetande, til then pant han emottagit hafwer; böte hälften af thet panten wärd är.
7. §. Försätter eller förskingrar man pant,
förr än then wärderad och lagstånden är; böte
fierdung af pantens wärde, och gälde skadan åter.
8. §. Går någor i löfte för annars mans
gäld; betale han thet gäldenär sielf ej gälda gitter.
Håller gäldenär sig undan, när tiden til
betalningen inne är, eller är han utrikes faren, och finnes ej
gods hans; lägge tå Konungens
Befalningshafwande löftesmannen dag före, at skulden betala.
9. §. Nu hafwer löftesman sig åtagit annars
mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning å wiss
tid, eller ort, eller ock sig lika med gäldenären ther til
förbundit; söke tå borgenär hwilkenthera han helst
wil.
10. §. Dör gäldenär; sware tå thes
arfwingar, så långt gods hans räcker, och gälde
