2. §. The, som för andra måge tala och swara, skola wara oberychtade, ärlige, redelige och förståndige män. Ej bör någor almänneliga ther til brukas, som af Rätten, ther saken drifwes, ej godkänd är, och lof ther til fått. Wil parten bruka til fullmächtig sin skyldeman, eller then, i hans tienst är, eller han eliest hafwer förtroende til; stånde thet honom fritt. Konungens Betiente, som Kronones upbörd ej hafwa, måge ock för sina wänner tala, när theras Förmän thet tillåta, och the sin tienst thermed ej försumma, eller thet emot theras embetes plicht ej strider.
3. §. Ej må någor fullmächtig wara i then
sak, ther med han sig befattat i annan Rätt, såsom
Domare, eller Rättens betient, eller hos
Konungens Befalningshafwande å embetes wägnar: ej
then, som förr warit fullmächtig för
wederdelomannen i samma mål: eller then, som sielf under
målsman står: ej eller then, hwars fader eller
swärfader, son eller måg, broder eller swåger, i Rätten
Domare sitter. Ej må någor ledamot i
Öfwerrätten, eller thes betient, som åhrlig lön niuter, låta
bruka sig til fullmächtig, ther, eller wid någon
Underrätt, som ther under lyder: utan så är, at han
talar för skyldeman sin til och med syskonebarn, eller
för omyndig, then han är målsman före.
