ostadigt, äntå at Rätten gifwer thet rådrum, at sig wäl betäncka, och säger nu ett, nu annat, nu jakar och nu nekar thet samma; thet bör ej gälla.
27. §. Förtiger witne något, som han wet
til uplysning tiena, och thet ej genast på Domarens
warning uptäcker; warder han sedan, innan dom i
saken gången är, af omständigheterna öfwertygad,
at thet honom kunnigt är, och han thet tå först
uppenbarar; böte tiugu daler, the fattigas ensak.
28. §. Witnens utsagor bör Domaren noga
upskrifwa låta, och i parternas åhöro upläsa, at
witnen måge sig förklara, om theras ord och mening
rätteliga fattade äro, och warde sådant ther hos
infördt. Påminner sig witnet sedan något mera, förr
än i saken dömdt är; gifwe thet strax Rätten tilkänna.
29. §. Tu witne äro fullt bewis, ther i the
sammanstemma. Ett witne om sielfwa målet gälle
ej mer, än för halft bewis; och tå bör then som
käres til, med ed sig wärja. Är han ej af then frägd,
at thet honom tillåtas kan; tå må han ej til saken
fällas.
30. §. Ther uppenbart, och på sannelika skiäl
grundadt rychte, eller andra bindande
omständigheter och liknelser äro mot then, som tiltales; må ock
Domaren wärjemåls ed ålägga. Men ej må thet
