eden biudes; tå må han sin utsago med ed fästa, ehwad han är kärande eller swarande. Men ej må thet i brottmål ske.
35. §. Tå stöld är skedd; hafwe
målsäganden wåld med ed at wita, huru mycket ifrån honom
stulit är, om thet ej annorlunda utletas kan. Är
stulit gods ej kommit til rätta, at thet kan skådas
och wärderas; tå må ägaren med ed sin styrcka,
hwad thet wärdt war. Samma rätt hafwe then,
som skada genom brand lidit, när then ej annars
mätas kan.
36. §. Känd sak är så god som witnad, när
then som tilkäres, och til laga ålder kommen, och
ej wanwettig är, widgår friwilligt saken för Rätta,
och ej ther til pint, skrämd, eller swikeliga förledd
är. Men ej bör någor i brott, som å lif gå, fällas
på egen bekännelse, utan the omständigheter finnas,
som bekännelsen styrcka.
37. §. Warder någor i brottmål bunden til
saken med klara skiäl, och fulla bewis, äntå at han
ej kan förmås til bekännelse; ther gälle ej hans
nekande. Ej må Domare, eller
Befalningshafwande låta någon til bekännelse pinas och plågas: giör
thet någor; plichte som saken är til. I grofwa
brottmål må Domaren försöka med swårare fängelse, at
