denna, som på andra handskrifter af gamla lagar, är möjligt att urskilja alla de ändringar och tillägg, hvari en nu i behåll varande handskrift afvikit från den ursprungliga numera förlorade texten, finnes dock ingen anledning att betvifla att ifrågavarande handskrift, med förutnämnda undantag, innehåller den äldsta nu i behåll varande texten af Gotlandslagen; och då fråga är om Gotlandslagens ålder i sig sjelf, d. ä. huru mycket denna lag är äldre än den nu i behåll varande äldsta handskriften — en fråga, hvaröfver jag ej bör underlåta att ytra min mening — får man således hålla sig till denna handskrift.
Det är bekant, att man tillagt Gotlandslagen en hög ålder. Det kan väl numera icke blifva fråga om att med Hadorph antaga att denna lag skulle vara ”i hedna tider på Gotland af alla snälleste män sammanskrifven och brukad, men i christendomen med många christna mål förbättrad”[1]. Icke en gång lärer det behöfva undersökas huruvida denna lag, såsom Calonius[2] menar, är från slutet af 11:te eller början af 12:te århundradet, hvilket äfven Schildener[3] synes antaga; då nemligen fråga ej är om vissa i lagboken uptagna stadgandens ålder, utan om tiden då lagboken blifvit i sin nuvarande form författad. Det högsta, som med någon sannolikhet kunde antagas, vore att denna lag blifvit författad i början af 13:de århundradet, eller vore ungefär samtidig med Vestgötalagens äldre codex. Till bestyrkande af en sådan mening kunde åberopas ett Påfven Gregorius IX:s bref af den 23 Jan. 1230 till presterskapet på Gotland[4], der det, jämte stadganden om testamenten, talas om presterskapets rätt till tionde så väl af hö som af säd, och om sockneboarnes skyldighet att bygga och reparera hus åt presten, samt om alla dessa stadganden heter att de ”ab antiquis fuerant decenter et utiliter ordinata, et ex diuturnitate temporis vigorem obtinuerant constitutionis legitime"; och allt detta stadfästes af Påfven, ”sicut in eorum antenticis dicitur plenius contineri”. Men äfven af de sist anförda orden kan ej med full visshet slutas att de nämnda stadgandena verkligen funnits i någon skrifven lag. Gotlandslagen, sådan den nu finnes i behåll, kan åtminstone icke här menas; ty väl talas här om tionde af hö (cap. 3: 4.), och hvad i Påfvebrefvet talas om testamenten, liknar till någon del hvad GotlL. 7: 2. innehåller; men det åberopade stadgandet om prestgårdsbyggnad finnes icke i Gotlandslagen. Om ock i dessa ämnen hade varit i en äldre redaktion af Gotlandslagen fullständigare (plenius) stadgadt än i Påfvebrefvet, så hade detta säkerligen ej blifvit till en del uteslutet ur en nyare redaktion. Om således sådana ”autenticæ”, som ”sades” innehålla ifrågavarande stadganden, verkligen funnos, så har dermed ej kunnat menas annat än någon särskild författning; hvadan ingen slutsats häraf kan dragas i afseende på Gotlandslagens ålder. Det samma gäller om åtskilliga bref af Biskopen i Riga Albertus m. fl., från början af 13:de intill början af 14:de århundradet[5], deruti icke allenast föreskrifves att Rigas mynt skulle vara
