lika godt som Gotlands, utan ock omförmäles att Biskopen i Riga ”constitutione civitatis concessit civibus in genere ius Gothorum, et specialiter libertatem a duello, thelonio, candente ferro et naufragio”[1]. Det är klart att det ius Gothorum, som varit Rigas invånare alltifrån stadens grundläggning (omkring år 1200) medgifvet, icke var någon på Gotland (eller i Visby) gällande lagbok, utan bestod i vissa friheter som Gotländingarne åtnjöto, såsom ock i ett bref af år 1225[2] närmare bestämmes. För öfrigt har jag hvarken af språket i Gotlandslagen eller af särskilda der förekommande stadganden kunnat hämta giltiga skäl att tillägga denna lag en hög ålder, i synnerhet som det måste tagas i betraktande att man, i anseende till Gotlands afskilda läge och egna förhållanden, ej har någon säker grund för jämförelse i detta afseende emellan ifrågavarande lag och de öfriga Svenska landskapslagarne[3]. Hvad först beträffar språket, som genast faller i ögonen, så är det i synnerhet de många här förekommande diphthongerna, som ger detta språk ett ovanligt utseende i jämförelse med de öfriga Svenska lagarne; och detta ovanliga kan synas härröra af en högre ålder, då det likväl i sjelfva verket endast uttrycker de ända till våra dagar fortfarande egenheterna i Gotländska dialekten; deremot bör märkas att språket i Gotlandslagen ofta är i grammatikaliskt afseende inkorrekt; och denna omständighet, som röjer början af språkets förfall, är ett vida vigtigare bevis emot en hög ålder. Härtill kommer att språket i denna lag är lika med det i de bifogade historiska berättelserna, om hvilkas ålder framdeles skall talas. Då den redan omnämnda egenheten i Gotlandslagens språk visar en olikhet med de öfriga gamla Svenska lagarne, vill jag ej lemna oanmärkt att samma egenhet visar en märklig likhet med den gamla Norskan; och en sådan likhet röjer sig äfven deri, att ord här brukas, hvilka för öfrigt ej varit brukliga i Sverige, men igenfinnas i Norskan, såsom eþa, hvilket här nästan öfverallt förekommer i stället för eller; laigulenningr i stället för landboi; raiþi, rangr, reka, för vraiþi eller vreþi &c. Så förekomma här ock några uttryck, som ej igenfinnas i andra Svenska lagar, men väl i Norska och Isländska, såsom: landi oru bygdu, hvilket här förekommer i 1:sta cap., likasom i 1:sta cap. af den äldre Gulatingslagen[4]; likaså talesättet: þau et siþar sei, och ordspråket: garþr ir granna setr, hvilka båda varit brukliga i Norrige och på Island[5]. Detta förhållande, hvilket
- ↑ Det nyupbygda Riga skall år 1202 hafva blifvit befolkadt af köpmän och handtverkare från Gotland (Kelchen, Liefländische Geschichte, sid. 52, åberopad af Schildener, Gutalag, sid. XLIII); och det var också på bemedling af Gotländska köpmän, som åtskilliga förmåner af Biskop Albertus beviljades Rigas invånare.
- ↑ Anf. st. sid. 4.
- ↑ ”Insula Gothlandia, sicut longo maris tractu ab aliis terris separatur, sic illius incolæ in iure positivo et consuetudinario tam sæculari quam ecclesiastico ex magna parte variantur ab aliis populis”, heter det i ett bref af Ärkebiskopen i Lund Andreas (Sunonis) samt Biskoparne i Linköping Carl och Bengt (Sv. Dipl. N:r 832); hvilket bref, om det är äkta, ligger till grund för hvad i Hist. 5. säges om biskopsvisitationer och gengärd på Gotland.
- ↑ Norges Gamle Love, utg. af R. Keyser och P. A. Munch, I. sid. 1.
- ↑ Jfr. Gloss. orden setr och siþar.
