Sida:Sweriges gamla lagar VII (1852).pdf/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


VII

jag endast kunnat i förbigående anmärka, förtjenar visserligen närmare upmärksamhet[1]; jag torde i afseende härpå blott få tillägga att under Konung Olof den heliges långvariga besök på Gotland (se Hist. 3.), då christendomen på ön befästades, en närmare förbindelse med Norrige möjligtvis blifvit grundlagd, hvilken sedan i längre tid fortfarit, och äfven torde hafva föranledt någon bekantskap med Norriges lagar; men något synnerligt inflytande på Gotlands språk i det hela, synes ej kunna hafva på sådant sätt upkommit. — Beträffande åter särskilda i Gotlandslagen förekommande stadganden, hvaraf bevis för en hög ålder kunde hämtas, möta först de i 1:sta och 4:de capp. förekommande förbud mot hedendomen och hedniska seder; men dessa förbud äro i nämnda afseende så mycket mindre bevisande, som man ej lärer kunna bestämma den tid, då de sista spåren af hedendom på Gotland voro så alldeles försvunna, att ifrågavarande förbud kunde anses som öfverflödiga; och man bör erinra sig att dylika stadganden finnas äfven i Uplandslagen, och till och med i Helsingelagen, som dock är yngre än 1320. Vidare kunde det, som i cap. 5 talas om presthustrur och prestbarn, anföras såsom bevis derpå, att denna lag är äldre än Skenninge mötes beslut af år 1248; men härvid måste man åter erinra sig att detta beslut ej kunde genast bringas till verkställighet. I ÖGL, som dock uppenbarligen är författad efter år 1285, talas om biskops bröstarfvingar[2]; och det är icke ringaste anledning att antaga att förbudet mot presternas giftermål måste hafva tidigare hunnit genomdrifvas på Gotland än på fasta landet af Linköpings stift, till hvilket denna ö hörde. Att böter till Konungen ej förekomma i Gotlandslagen, kunde äfven anses som bevis för denna lags höga ålder; men härvid är att märka, att då Gotländingarne, enligt hvad de historiska berättelserna uplysa (Hist. 2, 6.), när de först ingingo förbund med Svearnes Konung, åtagit sig en årlig skatt af 40 marker till Konungen och 20 marker till Jarlen, och derefter äfven förbundit sig att medfölja Konungen i leding och erlägga de i sammanhang med denna skyldighet stående utskylder, så kom ej vidare i fråga att betala något till Konungen under namn af böter eller hvad benämning som hälst. Derför förekomma icke heller i Visby Stadslag några böter till Konungen, ehuru denna lag är författad i Konung Magnus Erikssons tid; hvadan denna omständighet alldeles icke bevisar någon hög ålder. Ännu då Gotland länge hade varit under Danmarks välde, voro böter till Konungen på denna ö okända; och det var först genom Konung Hans förordning af 1492[3], som Gotländingarne fingo ”en beschreffuen logh” om de böter som borde erläggas till Konungen. Att inga stadganden om edsöresbrott förekomma i Gotlandslagen,

  1. ↑ Säkerligen skulle många märkvärdiga likheter äfven emellan de nuvarande Gotländska och Norska folkspråken vid närmare granskning uptäckas; jag vill blott erinra om det i Gloss. orden kiern skal, horn band omnämnda sätt, hvarpå Gotländingarne uttala bokstäfverna rn; likaså säges i Norrige t. ex. bann, gann, honn, konn, gvenn &c. för barn, garn &c.; se Aasen, Ordbog over det norske Folkesprog, Christiania, 1850.
  2. ↑ Jfr. ÖGL. föret. sid. 1.
  3. ↑ Här tryckt i 4:de afdelningen, sid. 219 o. följ.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Sweriges_gamla_lagar_VII_(1852).pdf/15&oldid=539829”