mycket i dag.» — »Sämund är en förståndig man.» — »Men håller sig föga till sin Herre och frälsare, är jag rädd.» — Härpå svarade ej Guttorm någonting.
»Vart tog Synnöve vägen?» frågade modern. — »Hon är uppe på vindskammaren», svarade han. — »Du satt ju där själv med henne förut; hur var hon till mods?» — »Åh ....»— »Du skulle inte ha låtit henne sitta där ensam.» — »Där kom någon.» — Hustrun teg en stund. — »Vem kunde det vara?» — »Ingrid Granliden.» — »Jag tänkte hon var på sätern ännu.» — »Hon var hemma i dag, så att modern skulle kunna komma i kyrkan.» — » Ja, vi sågo ju också henne där en dag.» — »Hon har mycket om sig.» — »Det ha andra med, men man kommer i alla fall dit man bär längtan.» — Guttorm svarade ej härpå.
Om en stund sade Karen: »Allesammans från Granliden voro där i dag, utom Ingrid.» — »Ja, det var väl för att följa Thorbjörn första gången.» — »Han såg dålig ut.» — »Det var väl inte bättre att vänta; jag förundrar mig över, att han såg ut så pass.» — »Ja, han har fått lida för sitt överdåd.» — Guttorm såg ned framför sig: »Han är ju bara pojken ännu.» — »Där är ingen god grund lagd; man kan aldrig lita på honom.»
Guttorm, som satt med armbågarna mot bordet och vred och vände på en bok, som han höll i handen, öppnade nu denna. Och i det han liksom började läsa helt sakta i denna, lät han de orden falla: »Han lär kunna vara alldeles säker på att han återfår sin fulla hälsa.» — Modern tog nu också en bok: »Det var riktigt roligt för den präktige
