pojken», sade hon, »vår Herre läre honom att bruka den bättre.» — De läste bägge två; så sade Guttorm, i det han vände bladet: »Han såg inte bort åt henne på hela tiden.» — »Nej, jag gav också akt på, att han satt stilla i bänken, tills hon hade gått.» — En stund senare sade Guttorm: »Du tror att han glömmer henne?» — »Det vore i alla händelser det bästa.»
Guttorm läste i sammanhang; hustrun bläddrade i boken. »Jag tycker inte vidare om, att Ingrid blir sittande här», sade hon. — »Synnöve har knappast någon annan att tala med.» — »Hon har oss.» — Nu såg fadern bort på henne: »Vi få inte vara för stränga.» — Hustrun teg; om en stund sade hon: »Jag har heller aldrig förbjudit henne det.» — Fadern lade ihop boken, reste sig och såg ut genom fönstret. — »Där går Ingrid», sade han.
Knappt hade modern hört detta, förrän hon hastigt gick ut. Fadern stod ännu länge i fönstret men vände sig slutligen om och började gå av och an. Hustrun kom in igen; hon stannade. »Jo, det var som jag trodde», sade hon, »Synnöve sitter där uppe och gråter, men dyker på huvudet ned i sin kista, när jag kommer.» — Och så fortsatte hon, i det hon skakade på huvudet: »Nej, det är inte bra, att Ingrid går här.»
Hon började ordna med kvällsvarden och gick ofta ut och in. Vid ett tillfälle, då hon var ute, kom Synnöve, litet rödgråten och stilla; hon gled lätt förbi fadern, som hon såg in i ansiktet, och bort till bordet, där hon satte sig och tog en bok. En stund efter lade hon ihop den och gick bort och frågade modern, om hon skulle hjälpa henne. —
