Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Sjunde kapitlet

vindskammare, där hans många böcker stodo. Och det bar så till, att för varje gång vi kommo tillsammans med henne, stod hon och såg ut, som om hon var annorstädes, och vi sade till varandra: om vi ändå vore så kloka som Karen Hougen!

Hon skulle ärva gubben, och många rejäla karlar erbjödo sig att dela jämnt om jämnt med henne; avslag fingo de alla. Vid den tiden kom prästsonen hem, och han skulle ha läst till präst, men det hade inte gått bra för honom, alldenstund han mera hade haft sinne för dagdriveri och onda ting än för de goda; nu drack han. — ’Akta dig för honom’, sade den gamle länsmannen, ’jag har varit mycket samman med de förnäma, och det är min erfarenhet, att de äro mindre värda vår tillit än bonden.’ — Karen hörde ständigt hans röst över de andras, och då hon senare råkade möta prästsonen, gick hon avsides, ty han stod efter henne.

Sedan kunde hon ingenstädes gå, utan att hon mötte honom. — ’Undan’, sade hon, ’det nyttar dig föga!’ — Men han följde, och sålunda hände sig, att hon dock till sist måste stanna och höra. Bra såg han ut, men då han sade, att han inte kunde leva utan henne, skrämdes hon bort. Han gick och drev omkring husen där, men hon kom inte ut; han stod utanför hennes fönster om natten, men hon kom inte fram. Han sade, att han ville göra av med sig, men Karen visste, vad hon visste. Så slog han sig på att dricka igen.

’Akta dig, det är djävulens list alltsammans’, sade den gamle länsmannen. Så stod karlen en dag ända inne på hennes rum; ingen visste, hur han hade kommit dit. — ’Nu tar jag livet av dig’, sade

101