»Ja, gör du det», svarade denna, »arbete är bra för allting.»
Det blev hennes tur att duka bordet; det stod framme vid fönstret. Fadern, som hittills hade gått upp och ned, gick nu dit bort och tittade ut. — »Jag tror ändå, att den repar sig, kornåkern som regnet slog ned», sade han. Han vände sig om, hustrun var inne, och så strök han bara med ena handen över Synnöves nacke, varpå han åter började gå.
De åto, men mycket stillsamt; modern läste bönen den dagen både före och efter maten, och när de hade rest sig, ville hon, att de skulle läsa och sjunga, vilket de också gjorde. — »Guds ord skänker frid; det är dock den största välsignelse i huset.» — Modern såg i detsamma bort på Synnöve, som hade slagit ned ögonen. — »Nu skall jag berätta en historia», sade modern, »den är sann, vart eviga ord och inte oäven för den, som vill tänka därpå.» — Och så berättade hon:
»Det fanns under min uppväxttid en flicka på Houg, som var dotterdotter till en gammal boklärd länsman. Han tog henne tidigt till sig för att ha glädje av henne på gamla dagar och lärde henne naturligtvis Guds ord och goda seder. Hon var snar att fatta och lärde gärna, så att hon, innan lång tid gått om, hunnit långt förbi oss andra; hon skrev och räknade och kunde sina skolböcker och tjugufem kapitel i bibeln, när hon var femton år — jag minns det, som var det i går.
Hon tyckte mera om att läsa än att dansa, så att hon fanns sällan där, varest ett glatt sällskap var församlat, utan oftare på morfaderns
