Åttonde kapitlet.
NÅGRA VECKOR längre fram, tidigt på morgonen, rustade sig alla på Solbacken till kyrkfärd. Det skulle bli konfirmation; den inträffade litet tidigare det året än vanligt, och vid dylika tillfällen stängde man igen husen, ty alla skulle åstad. De brydde sig ej om att åka, eftersom det var klart väder, om också litet kyligt och blåsigt i den tidiga morgonstunden; dagen lovade att bli vacker.
Landsvägen gjorde en sväng kring bygden och förbi Granliden, löpte sedan åt höger, och en dryg fjärdingsväg längre bort låg kyrkan. Säden var på de flesta ställen mejad och satt på störar; korna hade för det mesta hämtats ned från fjällen och gingo tjudrade, ängsmarkerna voro antingen gröna för andra gången eller på magrare jord gråvita. Runtomkring stod den mångfärgade skogen, björken redan sjuk, aspen alldeles gulblek, rönnen med torra, skrumpnande blad, men full med frukt.
Det hade regnat starkt under några dagar; ogräset och buskarna, som spirade upp längs vägen och annars stodo höljda av landsvägsdammet, voro nu rensköljda och friska. Men fjällsidorna började luta tyngre över nejden, i samma mån som den
