hästar, så att det var ett gnäggande och ett leverne, som gjorde åkningen allt annat än trygg, men mycket snabb.
Ju närmare de kommo kyrkan, desto större väsen gjorde hästarna, i det att var och en, som kom, gnäggade till hälsning mot dem, som redan stodo bundna, och dessa sleto i tjudret, reste sig på bakbenen och skreko ned mot nykomlingarna. Alla traktens hundar, som hela veckan hade suttit och hört på varandra och småträtt och retat upp varandra, möttes nu här vid kyrkan och röko ihop i det våldsammaste slagsmål, parvis och i väldiga nystan, ut över ängar och fält.
Människorna stodo stilla längs kyrkmuren och husen, förde ett viskande samtal och sågo blott på varandra från sidan. Vägen, som förde förbi muren, var icke bred, husen lågo tätt på den andra sidan, och så stodo kvinnfolken gärna längs med kyrkmuren, karlarna mitt emot längs husen. Först så småningom vågade de gå över till varandra, och om bekanta sågo varandra på avstånd, låtsade de, som om de ej kände varandra, förrän rätta tiden var inne — det enda skulle då vara, att de stodo så rakt i vägen för varandra, när den ena parten kom, att de ej kunde undgå att hälsa. Men då skedde det med halvt bortvänt ansikte och knappa ord, varpå de helst drogo sig var och en åt sitt håll.
När Granlidfolket anlände, blev det nästan mera stilla än förut. Sämund hade inte många att hälsa på, varför han kom ganska fort fram längs raden; kvinnorna däremot fastnade nästan genast och blevo stående bland de främsta. Detta gjorde, att karlarna, när de skulle till att gå in i kyrkan, måste