fram igen efter kvinnfolken. I detsamma kommo tre vagnar i rad, med våldsammare fart än några föregående, och de saktade inte ens, när de veko in bland alla människorna. Sämund och Thorbjörn, vilka så när blivit överkörda, sågo upp på samma gång; i den första vagnen sutto Knut Nordhaug och en gammal man, i den andra hans syster och hennes man, i den tredje undantagsfolket.
Far och son sågo på varandra. Sämund ändrade icke en min, Thorbjörn var mycket blek; de togo åter blicken från varandra och lät den glida bort. Där mötte de Solbackefolket, som just hade stannat rakt framför dem för att hälsa på Ingeborg och Ingrid Granliden. Vagnarna hade kommit emellan, samtalet hade stannat av, ögonen dröjde ännu vid de bortåkande, och det drog om, innan de åter kunde rikta dem på någonting annat.
När litet var hunnit hämta sig från sin bestörtning och lät ögat irra omkring för att söka en övergång, råkade Solbackefolket på Thorbjörn och Sämund, som stodo och stirrade. Guttorm Solbacken vek undan, men hustrun såg genast efter Thorbjörns ögon; Synnöve, som nog fått dem, vände sig mot Ingrid Granliden och tog henne i handen som för att hälsa på henne, fastän hon hade gjort det en gång förut. Men alla kände de på samma gång, att deras tjänstefolk och bekanta, alla och envar, iakttogo dem.
Nu gick Sämund själv rakt fram och tog med bortvänt ansikte Guttorm i handen: »Tack för sist!» — »Tack för sist själv!» — Hustrun likaså: »Tack för sist!» — »Tack för sist själv!» — men inte heller hon såg upp. Thorbjörn gick efter och
