blev hon likblek. Då slog Knut ned ögonen och rätade upp sig från väggen för att gå. Han hade blott tagit ett par steg, då han såg fyra ansikten vända mot sig, det var Guttorms, hustruns, Ingrids och Thorbjörns. Alldeles som om han var yr gick han rakt på dem, så att han utan att veta det snart stod ansikte mot ansikte med Thorbjörn själv.
Det såg ut, som om han därpå genast ville draga sig åt sidan, men flera människor hade strömmat till, och det kunde icke ske så lätt. Detta hände precis på den stenhällen, som ligger utanför Fagerlids kyrka. Uppe på tröskeln till vapenhuset hade Synnöve stannat och Sämund längre inne; de kunde, eftersom de stodo högre, tydligt ses av alla utanför, och de kunde själva se dem. Synnöve hade glömt allt och stod och stirrade på Thorbjörn; Sämund likaså, hustrun, Solbackeparet, Ingrid.
Thorbjörn kände det och stod som fastspikad, men Knut tänkte att här måste någonting göras. Han räckte därför fram den ena handen ett litet stycke men sade ingenting. Thorbjörn räckte också fram sin, men inte så, att de kunde nå varandra. — »Tack för —», började Knut, men kom strax ihåg att den hälsningen inte riktigt lämpade sig här och tog ett steg tillbaka. Thorbjörn såg upp och ögat träffade Synnöve, som var vit som snö. Med ett långt steg fram och ett kraftigt tag om Knuts hand sade han, så att de närmaste kunde höra det: »Tack för sist, Knut, vi kunna — ha haft gott utav det bägge två.»
Knut gav ett ljud ifrån sig ungefär som en hickning, och det såg ut, som om han två, tre gånger försökte tala, men det blev ingenting av. Thorbjörn
