Hoppa till innehållet

Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/116

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

hade ej mera att säga, utan väntade — såg ej upp, utan bara väntade. Det yttrades emellertid icke ett ord, och som nu Thorbjörn stod där och vände psalmboken i handen, råkade han tappa den. Genast böjde Knut sig ned, tog upp den och räckte honom den. — »Tack!» sade Thorbjörn, som själv hade böjt sig; han såg upp, men då Knut åter såg ned, tänkte Thorbjörn: det är bäst jag går. Och så gick han.

De andra gingo också, och då Thorbjörn hade satt sig ned och en stund därefter ville se över mot kvinnfolksbänken, mötte han Ingeborgs ansikte, som smålog moderligt mot honom, och Karen Solbackens, som bestämt hade väntat på, att han skulle se dit över. Ty så fort han gjorde det, nickade hon tre gånger till honom, och då han såg något häpen ut, nickade hon tre gånger till, ännu mildare än förut.

Sämund, fadern, viskade honom in i örat: »Det tänkte jag.» — De hade hört ingångsbönen och sjungit en psalm, och konfirmanderna ställde redan upp sig, innan han nästa gång viskade till honom: »Men för Knut faller det sig svårt att vara snäll; låt det beständigt vara långt från Granliden till Nordhaug.»

Konfirmationen tog sin början, i det att prästen steg fram, och barnen uppstämda konfirmationspsalmen efter Kingo. Att höra dem ensamma sjunga alla på en gång förtröstansfullt och klingande, brukar för det mesta röra människor, helst den, som ej har kommit längre bort än att han minnes sin egen konfirmationsdag. När därefter följer en djup tystnad, och prästen, densamme nu i

112