»Det var väl här vi skulle vänta», tyckte Ingrid, då vägen dragit sig i en lång bukt och de stodo inne i en tät skog. — »Han har en dryg omväg», sade Synnöve. — »Redan kommen!» inföll Thorbjörn — och reste sig upp bakom en stor sten.
Han hade färdigt i huvudet allt vad han ville säga, och det var inte litet. Men i dag skulle det inte gå trögt, ty far hans visste om det och ville det — därpå tyckte han sig vara säker efter det, som hade hänt vid kyrkan. Så som han också själv hade längtet hela denna sommar, skulle han nog också bli duktigare att tala med henne än han förut hade varit.
»Det är bäst vi gå skogsvägen», sade han, »den är ginast.» — Flickorna sade ingenting utan följde efter. Thorbjörn tänkte tala med Synnöve, men först ville han vänta, tills de kommit uppför den backen, sedan, tills de hunnit över det kärret ... Men när de väl voro över, tänkte han, att det var bäst att börja, när de kommit in i skogen där längre fram ... Ingrid, som väl tyckte, att det gick en smula långsamt för dem, började sakta gången och blev allt mer och mer efter, tills hon knappast var synlig. Synnöve låtsade, som om hon inte märkte det, och började plocka ett och annat bär, som stod nere vid vägkanten.
Det vore då väl underligt, om jag inte skulle få mål i munnen, tänkte Thorbjörn, och så sade han: »Det blev i alla fall vackert väder i dag.» — »Ja, det blev så», sade Synnöve. Och så bar det i väg ett stycke igen; hon plockade bär, och han gick där. — »Det var snällt, att du ville gå med», sade han, men på det svarade hon ingenting. — »Det har varit
