Hoppa till innehållet

Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Åttonde kapitlet

över tjugu år, densamme, som gärna har haft en eller annan liten välsignad stund, då han har talat till det bättre hos varje enskild av dem — när han nu knäpper samman händerna över bröstet och åter talar, då uppstår alltid mycken rörelse. Men barnen begynna gråta, när prästen talar om föräldrarna och önskar, att de skola bedja till vår Herre för sina barn.

Thorbjörn, som nyligen hade legat för döden och för ännu kortare tid sedan hade trott, att han skulle bli en människa utan en hälsodag, grät mycket, i synnerhet då barnen avlade löftet och alla voro så säkra på att kunna hålla det. Han såg ej en enda gång över till kvinnfolksbänken, men efter slutad gudstjänst gick han bort till syster Ingrid och viskade någonting till henne, varpå han skyndsamt trängde sig fram och ut. Och somliga trodde sig veta, att han gått upp i backarna och till skogs i stället för landsvägen framåt. Men säkra därpå voro de inte.

Sämund letade efter honom, men hörde upp, när han såg, att också Ingrid var försvunnen. Han letade sedan efter Solbackefolket, och dessa sprungo omkring över hela kyrkbacken och frågade efter Synnöve, som ingen hade sett skymten utav. De vandrade då hemåt var för sig och utan sina barn.

Men långt före på landsvägen voro både Synnöve och Ingrid. — »Jag nästan ångrar, att jag gick med», sade den förstnämnda. — »Det är inte farligt nu längre, när far vet om det», sade den andra. — »Men han är ändå inte min far», sade Synnöve. — »Vem vet?» sade Ingrid — och så talade de inte mer om den saken.

8—281948. Björnson, Synnöve Solbacken.113