av hennes händer, men hon var nu ännu flitigare än förut.
»Det är så svårt med det», sade han, »att du liksom stjäl modet från mig.» — Han var ej i stånd att se, om hon smålog åt dessa ord, och därför visste han ej, vad han skulle lägga till. — »Kort och gott då», sade han plötsligt med ganska stort eftertryck, ehuru rösten ej var stadig, »var har du gjort av den där brevlappen?» — Hon svarade ej utan vände sig bort. Han gick efter, lade den ena handen på hennes skuldra och böjde sig ned över henne. — »Svara mig!» viskade han. — »Jag har bränt upp den.»
Hastigt vände han henne emot sig, men då såg han, att hon skulle till att gråta, och så vågade han inte annat än släppa henne igen. Det är då också fasligt, så lätt hon tar till tårarna, tänkte han. Bäst som de stodo, sade hon sakta: »Varför skrev du den där brevlappen?» — »Det har Ingrid talat om för dig.» — »Ja visst, men — Det var hårt av dig.» — »Far ville det —» »Men ändå —» »Han trodde, att jag skulle mista min hälsa för all min tid; härefter skall jag sörja för dig», sade han.
Ingrid blev synlig nere i backen, och de började genast gå. — »Det var, som om jag såg dig bäst, när jag inte mera trodde jag skulle kunna få dig», sade han. — »Man prövar sig själv, när man är ensam», sade hon. — »Ja, då märkes det bäst, vem som har största makten inom oss», sade Thorbjörn med klar stämma och gick allvarlig vid hennes sida.
Nu plockade hon icke längre bär. — »Vill du ha de här?» frågade hon och räckte honom strået. — »Tack», sade han och grep om handen, som räckte
