Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Åttonde kapitlet

bären. — »Då är det väl bäst, att det blir vid det gamla», fortfor han, litet darrande på målet. — »Ja», viskade hon knappast hörbart och vände sig bort.

De vandrade vidare, och så länge hon teg, vågade han ej röra vid henne och heller ej tala. Men han kände sig så underligt lätt i kroppen och höll därför nästan på att tumla över ända. Det hettade i ögonen, och då de i detsamma kommo upp på en kulle, varifrån man mycket väl såg Solbacken, tycktes det honom, som om han i alla sina livsdagar hade bott där och kände hemlängtan dit.

»Jag kan lika gärna genast följa henne dit över», tänkte han och hämtade mod av själva anblicken, så att han för varje steg blev starkare i sin föresats. — »Far hjälper mig», tänkte han, »det här står jag inte ut med längre, jag måste dit bort — måste!» — Och han gick fortare och fortare och bara såg rakt fram; det lyste över bygden och gården. — »Ja, i dag — aldrig en timme längre väntar jag.» — Och han kände sig så stark, att han inte visste, vart han skulle vända sig.

»Du går alldeles ifrån mig», hörde han en mild röst säga alldeles bakom sig; det var Synnöve, som inte kunde hålla jämna steg med honom och nu måste ge tappt. Han blev skamsen och vände om; kom tillbaka med utsträckt arm och tänkte: Jag skall lyfta henne över huvudet på mig. — Men när han stod invid henne, gjorde han det alls inte. — »Jag går så fort, jag», sade han. — »Du gör det», svarade hon.

De voro nu nära stora landsvägen; Ingrid, som hela tiden hade varit utom synhåll, gick här alldeles

117