Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Åttonde kapitlet

Omsider var han färdig och steg upp. Han gick bort till fönstret och stod en stund och tittade ut. Slutligen vände han sig om: »Du — skola vi gå ut och titta på grödan?» — Thorbjörn reste sig. »Nej, tag så gärna ordentligt på dig.» — Thorbjörn, som satt i skjortärmarna, tog en gammal tröja, som hängde ovanför hans huvud. — »Du ser, att jag har tagit på mig den nya», sade Sämund. Thorbjörn gjorde detsamma, och de gingo ut, Sämund före och Thorbjörn efter.

De gingo nedåt, mot landsvägen. — »Skola vi inte gå bort till kornet?» sade Thorbjörn. — »Nej, nu gå vi och se till vetet», tyckte Sämund. Just som de kommo ned på vägen, kom en vagn sakta åkande. — »Det är en av Nordhaugvagnarna», sade Sämund. — »Det är ungfolket från Nordhaug», tillade Thorbjörn; ungfolket är detsamma som de nygifta.

Vagnen höll, när den kom nära Granlidmännen. — »Hon är ett mäkta stort kvinnfolk, den Marit Nordhaug», viskade Sämund och kunde ej taga ögonen från henne. Hon satt litet tillbakalutad i vagnen med en halsduk löst bunden om huvudet och en annan svept omkring sig. Hon stirrade stelt framför sig på de två; det spårades icke en rörelse över hennes rena, starka drag. Mannen var mycket blek och mager och såg ännu spakare ut än vanligt, ungefär som den, vilken har en sorg, som han icke kan omtala.

»Äro karlarna ute och se på grödan?» sade han. — »Skulle tro det», sade Sämund. — »Den står vackert här i år.» — »Åh ja — det kunde ha varit sämre.» — »Ni komma sent», sade Thorbjörn. — »Där

119