voro många känningar att säga farväl till», sade mannen. — »Vad nu — skall du resa bort?» frågade Sämund: — »Ja, jag skulle det.» — »Gäller resan långt?» — »Åh ja ...» — »Hur långt, tro?» — »Till Amerika!» — »Till Amerika!» sade bägge männen på en gång. — »Nygifta karlen!» lade Sämund till. Mannen log: — »Jag tror jag stannar här för fotens skull, sa räven, satt fast i saxen.» —
Marit såg bort på honom och därifrån på de andra; en lätt rodnad flög över hennes ansikte, men annars var det oföränderligt. — »Kanske hustrun följer med?» frågade Sämund. — »Nej, hon gör nog inte det.» — Folk säger, det skall vara lätt att komma till rikedom i Amerika», sade Thorbjörn — han kände, att samtalet ej borde avstanna. — »Åh ja ...», sade mannen. — »Men Nordhaug är en bra gård», tyckte Sämund. — »Det är för många på den», svarade mannen. Hustrun kastade åter en blick på honom. — »Den ene står i vägen för den andre», lade han till.
»Ja, lycka på resan!» sade Sämund och tog hans hand. »Vår Herre skänke dig det du vill finna.»
Thorbjörn såg sin skolkamrat stadigt in i ögat. — »Jag vill tala med dig sedan», sade han. — »Det är gott att ha någon att tala med», svarade mannen och skrapade med piskan mot vagnsbottnen.
»Kom över till oss!» sade Marit. Och både Thorbjörn och Sämund studsade och sågo upp; de glömde mellan varje gång, att hon hade så mild röst.
De åkte vidare. Det gick sakta framåt, ett litet dammoln virvlade omkring dem, aftonsolen föll rakt på dem; hennes silkesschalett lyste mot hans
