Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Björgan var förr i världen prästboställe i Kvikne socken uppe i Dovre. Gården ligger högt uppe, alldeles för sig själv; jag stod som liten pojke på bordet i vardagsrummet och skådade ned i dalen med längtan efter dem, som där om vintern rände på skivor längs älven eller om sommaren lekte på ängsvallen. Björgan låg så högt, att där icke växte säd, varför gården nu också är såld till en schweizare och prästgård blivit köpt nere i dalen, där det ändå är en smula blidare.

Vintern kom till Björgan sorgligt tidigt. En åker, som far en varm och tidig vår hade sått på försök, låg en morgon höljd av snö; det slagna höet kunde råka ut för en snöstorm i stället för en regnskur, och när sedan vintern tog till! Kölden blev sådan, att jag inte vågade ta i portens dörrklinka, därför att järnet brände fingrarna. Min far, som var barnfödd i Land vid Randsfjorden och sålunda rätt härdad, måste ofta åka med mask för ansiktet till det avlägsna annexet. Det knarrade och skrek på vägen, när man kom gående, och kom det flera, uppstod ett gällt oväsen.

Snön låg ofta i jämnhöjd med andra våningen av den stora byggnaden; mindre uthus voro alldeles insnöade, backar, buskar och gärdesgårdar utjämnades, ett snöhav utbredde sig med toppar av höga

131