björkar, upprört och i vågsvall efter stormen, som på ett ställe hade holkat ur, på ett annat drivit samman. Jag stod på bordet och såg skidlöpare fara ned förbi oss mot dalen; jag såg lappar komma med sina renar från Rörosskogen, susa nedför fjällen och upp igen till oss. Pulkorna slängde hit och dit, och jag glömmer aldrig, när tåget äntligen stannade på vår gårdsplan och en luden boll kröp ut ur varje pulka och visade sig vara en liten beskäftig och belåten människa, som sålde renkött.
Kvikneborna lära på senare tider hava utvecklat sig till ett upplyst och hurtigt folk, men på den tiden var Kvikne socken en av de sämst beryktade i landet. För icke så länge sedan hade en präst måst bära pistoler med sig till kyrkan; en annan kom hem från sin kyrkresa och fann allt sitt bohag krossat eller sönderslitet av män, som hade varit svärtade i ansiktet och nästan hade skrämt livet av hans hustru, som var ensam hemma. Den siste prästen hade flytt därifrån och bestämt vägrat att vända tillbaka. Församlingen hade varit utan präst i många år, då far — kanske just därför — fick den, ty man trodde honom i stånd att styra en farkost trots både storm och ström.
Jag minnes ännu tydligt, huru jag en lördagsmorgon på alla fyra höll på att kravla mig uppför trappan till pastorsexpeditionen, därför att den var isbelagd efter avtvättningen, då buller och oväsen från rummen jagade mig förfärad ned igen. Ty där uppe hade traktens slagskämpe föresatt sig att lära den motspänstige prästen folkets sed, men han fann till sin skräck, att prästen först ville lära honom sin. Han kom ut genom dörren på så vis,
