med dem ute på marken och rullade mig mellan stoets ben, när det betade.
Men en gång hade jag gått med för långt. Dagen hade varit varm, jag hade somnat in i en skogslada, som stod öppen och där vi väl alla hade sökt skugga; stoet och fölet hade gått vidare, men jag hade blivit liggande. Det var sent på dagen, då de, som hade ropat och letat förgäves, kommo hem med det beskedet, att jag inte stod att finna. Man tänke sig mina föräldrars förfäran — alla ut att söka, man ropade överallt i skog och mark, bäckarna och forsarna undersöktes ... Tills äntligen någon hör ett barn gråta inne i ladan och upptäcker mig sittande i höet. Jag var så förskrämd, att jag på länge inte kunde tala; ty ett stort djur hade stått och glott på mig med eldögon. Om jag hade drömt eller upplevat det, är inte gott att säga, men visst är, att jag ännu för några år sedan vaknade vid att jag såg detta djur stå över mig.
Blacken och jag fingo snart kamrater, först en liten hund, som lärde mig att stjäla socker, så en katt, som en dag oväntat uppträdde i köket. Jag hade aldrig förut sett en katt; likblek störtade jag in och sade, att en stor råtta hade kommit upp ur källaren! Nästa vår blevo vi ännu flera, ty då kom en liten gris till — och så ofta som Blacken följde med modern på arbete, blev det hunden, katten, grisen och jag, som höllo ihop. Vi fördrevo tiden ganska bra, i synnerhet med att sova tillsammans. Dessa kamrater gav jag allting, som jag själv tyckte om; så till exempel bar jag ut en silversked till grisen, för att han skulle äta nättare; han försökte också — att äta silverskeden, nämligen.
