Hoppa till innehållet

Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Blacken

att han lät sig falla trapporna utför, samlade där sina olika ledamöter och nådde porten med fyra språng.

Folket i Kvikne förstod ej bättre än att prästen gav dem de lagar, som i själva verket kommo från stortinget. De ville sålunda förbjuda honom att genomdriva skollagen, de trotsade min far, de samlade sig manstarka i skolrådet för att med våld hindra honom i hans arbete. Trots mors enträgna böner hade han begivit sig dit, och då ingen vågade hjälpa honom med skoldistriktens indelning o. s. v., gJorde han det själv efter bästa förmåga under mängdens hotande muller. Men då han med protokollet under armen gick sin väg, veko alla undan, och ingen rörde honom. Man kan tänka sig min mors fröjd, när hon såg honom komma åkande, lugn som alltid.

I dessa förhållanden och denna omgivning föddes Blacken. Hans mor var ett stort rött sto från Gudbrandsdalen, allas fägnad, som sågo det. Hans far var en galning till svart fjordhäst, som på en främmande plats, där de utan att ana någonting drogo förbi med stoet, trängde gällt gnäggande ut ur skogen, satte över gärdesgårdar och diken och kom och tog, vad hans var, med kärlekens rätt. Om Blacken sades tidigt: detta blir den starkaste häst, som någon människa har sett här norrut, och så uppfödd som jag var med historier om jättar och slagsmål, betraktade jag den lilla fölungen som en begåvad kamrat.

Eljest var han inte alltid snäll emot mig; jag bär ännu över högra ögat ett ärr efter hans hov, men lika troget följde jag med stoet och fölet, sov

133