att jag skall ha det så svårt och alla mina småsyskon ha det så bra.
Som han var mest tillsammans med fadern och han inte kunde tala särdeles mycket med honom, blev han ordknapp, ehuru han tänkte en hel del. En gång undföll det honom dock, medan han släpade på det våta höet: »Varför är höet redan torrt och inkört där borta på Solbacken, och här hos oss är det vått?» — »Därför att de ha oftare sol än vi.» — Det var första gången, som han lade märke till, att den solglans där borta, som han ofta hade suttit och fröjdat sig åt, stod han själv utanför.
Efter den dagen föllo hans ögon oftare på Solbacken än förr. »Stå inte där och gapa», sade fadern och gav honom en sittopp. — »Här borta få vi slita allt vad vi orka, både stora och små, om vi skola få någonting till huset.»
Sämund bytte om dräng, då Thorbjörn kunde vara omkring sju, åtta år. Aslak hette den nye, och han var redan ganska vittberest, fastän han bara var en ung pojke. Den kvällen, han kom, hade Thorbjörn gått till sängs. Men dagen därpå, när han satt och läste, var det någon, som slog upp dörren med en sådan spark, att han aldrig hört maken, och det var Aslak, som kom klampande med ett stort fång ved och slängde det med fart ned på golvet, så vedträna flögo åt alla håll. Själv hoppade han högt upp i luften för att stampa snön av sig, och för varje hopp ropade han: »Det är kallt, sa’ trollbruden, satt i is upp till bältet.»
Fadern var inte inne, men modern sopade ihop snön och bar stillatigande ut den. — »Vad glor du på?» sade Aslak till Thorbjörn. — »Inte på
