någonting», svarade denne, ty han var rädd. — »Har du sett den tuppen, som du har bak i boken där?» — »Ja.» — »Han har fullt med höns omkring sig, när boken är hopslagen — har du sett det?» — »Nej.» — »Se då efter!» — Gossen gjorde så. — »Du är en dumbom», sade Aslak till honom. — Men från den stunden hade ingen sådan makt över honom som Aslak.
»Du kan ingenting», sade Aslak en dag till Thorbjörn — denne larvade som vanligt efter honom för att se på. — »Jo, jag kan till fjärde huvudstycket.» — »Pyttsan! Nej, du har inte en gång hört talas om trollet, som dansade så länge med flickan, tills solen rann upp och det sprack som en kalv, som har lapat surmjölk.» — Aldrig i sitt liv hade Thorbjörn hört så mycken lärdom på en gång. — »Var var det?» frågade han. — »Var? Ja det — jo, det var på Solbacken där borta.» — Thorbjörn stirrade. — »Har du hört om honom då, som sålde sig åt den onde för ett par gamla stövlar?» — Thorbjörn glömde svara, så häpen var han. — »Du tänker väl på var det var — hä? Jo, det var också där borta på Solbacken, rakt nere i bäcken, som du ser.» — —
»Vår Herre bevare oss, det står illa till med din kristendomskunskap», sade han sedan. »Du har väl inte ens hört om henne vallflickan, Kari Träkjol?» — Nej, han hade ingenting hört. Och medan nu Aslak arbetade flinkt, så berättade han ännu flinkare — och det var om Kari Träkjol, om kvarnen, som malde salt på havsens botten, om fan med träskor på, om trollet, som fastnade med skägget i en trädstam, de sju gröna jungfrurna,
