dal plötsligt kunde stanna som trollbunden av en skönhet, en längtan, den jag icke mäktade klargöra, men som var så stor, att jag omedelbart efter den högsta glädje kände den djupaste ofrihet och sorg — här i Næssets prästgård växte mina intryck. Men ett av de livligaste var det som jag fick av Blacken, ty här växte också han, blev en jätte och uträttade storverk.
Han var icke mycket över medelhöjd, men han var jämförelsevis mycket lång och av en bredd, som man måste skratta åt. Han var black till färgen, mera gul än vit, med svart, utomordentligt fyllig man; han blev ett tungt, godmodigt djur — i vardagslag alltid lutande. Det han var van vid, gjorde han lugnt som en oxe och grundligt. Utom det att han uträttade mera än halva hästarbetet vid åkerbruket, vedkörslor och dylikt på denna svårskötta gård, drog han fram timmer till en stor, ny huvudbyggnad och till det myckna, min far för resten lät uppföra, över hälften av virket, och han drog det från en långt avlägsen, förskräckligt oländig skogsmark.
Där två hästar ej förmådde dra fram, där använde man Blacken, och om blott seldonen höllo, nog kom lasset fram. Han tittade gärna bakom sig på drängarna, medan de lassade hans dubbla eller tredubbla lass; han sade just ingenting därom, men man måste ändå en tre, fyra gånger bedja honom gå, innan han gick. Och även då högg han i ett par gånger på prov — och så bar det i väg på allvar. Det gick makligt, steg för steg; ibland kunde det komma någon ny dräng, som ville öva in honom i litet raskare takt, men det slutade alltid med att
