drängen fick lov att lära sig hästens. Piska användes aldrig, ty man fick den väldige arbetaren så kär, att det hela gick med lock och smek. Efter hand som Blacken blev vida berömd i bygden, blev det ju en ära att köra honom.
Ty Blacken var snart utan jämförelse socknens största märkvärdighet. Det började som överallt, där någonting stort spirar upp, med fasligt spektakel och hat — det började nämligen med att Blacken, som gick i skogsmarken och på fjället samman med traktens andra hästar, ville ha alla ston för sig själv. Han sparkade och for så illa fram med alla de medtävlare, som inbillade sig någonting, att bönderna kommo dragande med dem till prästgården under dyra förbannelser och begäran om skadestånd.
De gåvo sig småningom till tåls, då de nog insågo, att de på det hela taget skördade fördel, ty Blackens avkomma hedrade sin fader! Men länge tyckte de ändå, att det var harmligt, att hans överlägsenhet var så oerhörd och så oomtvistlig. Vår granne, löjtnanten, kunde som krigare ej finna sig häruti; han fick tag i två väldiga djur från Gudbrandsdalen — och av dem skulle Blacken lära sig respekt ... Man höll vad för och emot; hur spänd var man ej på utgången av den första sammanstötningen på våren uppe på fjällbetet! Jag glömmer därför aldrig den vackra pingstdagsafton, då jag stod ute och lyssnade till orren, som spelade i backen, och en flicka kom springande och berättade, att bägge löjtnantshästarna stodo borta vid slipstenarna och tryckte sig emot varandra.
Alla rusade dit — och se: de båda vackra djuren
