giggen, framskumpande och vaggande som i sjögång, ja, vid ett tillfälle infann sig verklig sjösjuka.
Men framme vid kyrkan blev allting annorlunda. Där funnos nämligen många andra hästar; han lyfte genast huvudet och gnäggade stridslystet; det svarade från ängsmarkerna runt omkring, han ville sätta i väg med giggen, men hejdades, avselades och tjudrades. Han hade sitt eget tjuder med och sattes på en plats tätt under fjället för att vara så långt från de andra hästarna som möjligt. Men han ville till dem, han slet i tjudret, reste sig på bakbenen, skakade manen och gnäggade nedåt! Det fanns flera människor omkring honom än i kyrkan; när han en stund var lugn, klappade de honom och mätte hans bringa, hans hals, hans länder, togo också tag i munnen på honom för att se på hans tandgård. Men så snart någon av de andra hästarna gnäggade, slet han sig från dem, stegrade sig och gnäggade tillbaka — och det tycktes dem vara den härligaste syn, de någonsin sett. Jag för min del har visst aldrig längre fram varit så stolt över någonting, som jag den tiden var över Blacken, när jag stod bland bönderna och hörde de dundrande lovorden.
Och här på toppen av hans triumfbana vill jag lämna honom. Jag kom ut och fick andra föremål för min beundran och andra hjältar att följa.
