Den man, varom här skall förtäljas, var den mäktigaste i sin socken; han hette Thord Överås. Han stod en dag på pastorsexpeditionen, hög och allvarlig. »Jag har fått en son», sade han, »och vill ha honom döpt». — »Vad skall han heta?» — »Finn efter far min.» — »Och faddrarna?» — De nämndes och voro bygdens bästa män och kvinnor av mannens släkt. — »Var det någonting annat?» frågade prästen och såg upp. Bonden stod en liten stund. »Jag ville gärna ha honom döpt för sig själv», sade han. — »Det vill säga på en vardag?» — »Nästa lördag, klockan tolv på middagen.» — »Var det någonting annat?» frågade prästen. — »Nej, annars var det ingenting.» — Bonden vände på mössan, som om han ämnade gå. Då reste prästen sig. — »Det här också», sade han och gick rakt bort till Thord, tog hans hand och såg honom in i ögonen; »give Gud, att barnet måtte bli dig till välsignelse!»
Sexton år efter den dagen stod Thord i prästens rum. — »Du håller dig bra, du Thord», sade prästen; han såg ingen förändring på honom. — »Jag har heller inga bekymmer», svarade Thord. Härtill teg prästen, men en stund senare frågade han: »Vad är ditt ärende i afton?» — »I afton kommer jag för sonen min, som skall konfirmeras i morgon.»
