baklänges, helt sakta — och kände, när han somnade in, att det ändå inte fanns någon på Guds gröna jord, som han höll så mycket av som far sin.
Dagen därpå vaknade han upp i en förfärlig ångest, och det var honom omöjligt att skrika. Ty nu skulle han i alla fall ha stryk. Då han slog upp ögonen, märkte han till sin stora lättnad, att han bara hade drömt, men han märkte också snart, att det var någon annan i rummet, som skulle ha smörj, och det var Aslak.
Sämund gick av och an på golvet, och den marschen kände Thorbjörn till. Den något kortväxte, undersätsige mannen gav då och då under sina buskiga bryn Aslak en sådan blick, att denne nog kände, vad som låg i luften. Aslak själv satt uppe på bottnen av en stor tunna, utmed vilken hans ben dinglade eller kröktes uppåt. Han hade som vanligt händerna i fickorna och mössan en smula nedtryckt på huvudet; så att det tjocka, mörka håret stack fram i testar under skärmen. Den något sneda munnen var ännu snedare, hela huvudet höll han litet lutat åt sidan och så skelade han på Sämund under halvt slutna ögonlock.
»Ja, pojken din är galen nog», sade han, »men värre är det, att hästen din är förgjord.» — Sämund stannade. »Du är en lymmel», sade han, så att det dånade i stugan, och Aslak knep ännu hårdare till ögonlocken. Sämund började gå igen; Aslak satt en stund stilla. »Jagu’ är den förgjord», upprepade han och sneglade efter husbonden för att se vad verkan det hade. — »Nej, men han är skogrädd, det är vad han är», sade Sämund och gick som förut. »Du har fällt träd över honom uppe i skogen, din
