vårdslöse drummel, och därför kan ingen längre få honom att gå lugnt där.»
Aslak hörde en stund på detta. — »Ja ja, tro det du, tron fördärvar ingen. Men jag tvivlar på att den gör hästen din bra igen», tillade han, makade sig samtidigt längre upp på tunnan och satte den ena handen för ansiktet.
Sämund kom mycket riktigt bort till honom och sade sakta, men med hemskt eftertryck: »Du är en ond —» — »Sämund!» ljöd det borta från spiseln; det var Ingeborg, hustrun, som tystade på honom, liksom hon tystade på den lille minste, som var rädd och ville skrika. Barnet hade tegat förut, och nu teg också Sämund, men han stack sin för en så starkt byggd man mycket lilla näve rakt upp under näsan på Aslak och höll den där en stund, i det han lutade sig fram och brände honom med ögonen i ansiktet. Därpå vandrade han av och an som förut och såg då och då hastigt bort på drängen.
Aslak var mycket blek, men skrattade ändå med halva ansiktet mot Thorbjörn, medan han höll den sidan stram, som han vände mot Sämund. — »Vår Herre give oss ett gott tålamod!» sade han efter en liten stund, men lyfte i detsamma armbågen som för att avvärja ett slag. Sämund tvärstannade och ropade med hela sin stämmas kraft, i det han stampade i golvet, så Aslak skrek till: »Nämn inte honom — du!» — Ingeborg reste sig med dibarnet och tog honom milt i armen. Han såg icke åt henne, men lät ändå genast armen falla. Hon satte sig, han gick åter av och an, men ingen sade någonting.
När en stund förgått, kunde Aslak ej hålla sig längre. »Ja, han lär nog ha mycket att bestyra på
