stod kvar som förut. Han kände trotset stiga upp, men då gjorde hon någonting, som han inte hade väntat: hon gick ett steg fram, böjde sig rakt emot honom, såg honom upp i ögat och sade med ett leende: »Är du ond på mig?» — Och då han såg närmare efter, grät hon. — »Nej», sade han, eldröd i ansiktet.
Han räckte fram handen, men som hennes ögon stodo fulla av tårar, märkte hon det inte, och han drog den tillbaka. Så sade han äntligen: »Du har alltså hört det?» — »Ja», sade hon, såg upp och skrattade, men det var nu flera tårar i ögonen än förut. Han visste inte, vad han skulle göra eller säga, och därför flög det ur honom: »Jag har kanske varit för svår.» — Det var mycket lindrigt sagt; hon såg ned och vände sig till hälften bort: »Du skall inte döma om det, som du inte känner till.»
Detta sades med halvkvävd röst, och han blev helt illa till mods därvid. Han kände sig som en pojkvasker och sade också, när han inte kunde hitta på någonting annat: »Jag ber dig om förlåtelse.» — Men då brast hon ut i verklig gråt. Det stod han inte ut med — han gick fram och tog henne om livet och lutade sig ned över henne: »Håller du riktigt av mig, Synnöve?» — »Ja», snyftade hon. — »Men det gör dig inte lycklig?» — Hon svarade ej. — »Det gör dig inte lycklig?» upprepade han. Hon grät nu mera än förut och ville draga sig undan. — »Synnöve», sade han och tog fastare om henne. Hon lutade sig intill honom och grät mycket.
»Kom, skola vi tala litet med varandra», sade han, och så hjälpte han henne att sätta sig i ljungen; själv satte han sig bredvid. Hon torkade sina ögon
