innerligt glad som jag är i dag har jag inte varit på länge.» — »Varför det?» frågade Ingrid. — »Åh, för att han inte dansar på Nordhaug i dag.» Ingrid satt i sina egna tankar. — »Ja, där är nog flickor, som längta efter honom», sade hon. Synnöve öppnade munnen som för att säga någonting — men teg, drog ut en sticka och bytte om.
»Thorbjörn längtar nog själv också, det är jag säker på», sade Ingrid. Först sedan förstod hon vad hon hade sagt och såg på Synnöve, som satt blossande röd och stickade. Nu erinrade sig Ingrid hastigt hela samtalet, slog ihop händerna och makade sig på knä i ljungen, så att hon kom framför den andra. Så gav hon sig till att se Synnöve rakt in i ögonen, men Synnöve stickade.
Då skrattade Ingrid och sade: »Nu har du i mången god dag gått och gömt någonting för mig igen.» — »Vad säger du?» frågade Synnöve och kastade en osäker blick på henne. — »Du är inte ond för att Thorbjörn dansar», sade Ingrid som förut. Den andra svarade ej. Ingrids ansikte var bara ett enda leende, och så tog hon Synnöve om halsen och viskade henne in i örat: »Men du är ond, för att han dansar med andra än dig.»
»Så du pratar!» sade Synnöve, slet sig lös och reste sig. Ingrid reste sig också och gick efter henne. — »Det är synd, att du inte kan dansa, Synnöve», sade hon och skrattade, »riktigt stor synd! Kom nu, så kan jag lika gärna lära dig det nu medsamma!» — Hon tog Synnöve om livet. — »Vad vill du?» frågade denna. — »Lära dig dansa, så att du skall slippa ha den sorgen att han dansar med andra än dig!» — Nu måste också Synnöve skratta
