eller låtsa, som hon skrattade. — »Det kan lätt någon se oss», sade hon. — »Gud signe dig för det svaret, så dumt som det var», sade Ingrid och började redan tralla och flytta Synnöve efter takten.
»Nej, nej, det går inte an!» — »Du har ju inte varit så glad på mången god dag, sade du nyss; kom nu!» — »Bara det går an!» — »Försök, så skall du nog få se, att det går.» — »Du är så yster, du Ingrid!» — »Ja, han sa så katten till sparven, när sparven inte ville stå stilla, så katten kunde få ta honom. Kom nu!» — »Jag har då egentligen rätt mycket lust, men» — »Nu är jag Thorbjörn, och du hans unga hustru, som inte vill, att han skall dansa med andra än dig.» — »Men —» Ingrid trallade. — »Men —», höll Synnöve i som förut men hon dansade redan!
Det var en springdans, och Ingrid gick före med stora steg och manhaftiga svängningar med armarna, Synnöve efter med små steg och nedslagna ögon. Och Ingrid sjöng:
»Och räven låg under björkerot
𝄆 bort’ i ljungen. 𝄇
Och haren hoppade så lätt på fot
𝄆 över ljungen. 𝄇
Det är väl något till solskensdag!
Det glittrar fram och det glittrar bak
𝄆 över ljungen. 𝄇
★
Och räven log under björkerot
𝄆 bort’ i ljungen. 𝄇
Och haren hoppade med ystert hot
𝄆 över ljungen. 𝄇
